God lesning om oss!

Med sine svenske "briller" har Pollyanna von Knorring har skrevet en morsom artikkel oss turskøytere i Oslo-området. Den har vært publisert i Stockholmklubbens blad "Isbiten", og gjengis her med tillatelse.

Långfärdsskridsko i Norge – en nystartad Subkultur

Jag skulle aldrig kunnat tänka mig flytta hit till Oslo om inte min blivande sambo ägde ett par skridskor. Jag ser inte två gånger på en man utan skridskor. Att han hade 20 par skidor trodde jag var bara skryt. Det var det inte. Det är norskt. Om ni kommer till Norge för att åka skridskor måste ni passa er så att ni inte får ett par skidor med er hem. De är överallt. Dessutom har alla som bor i Norge en smørekoffert. De har alla sina viktiga dokument i antingen en bärbar PC med svag laddning eller som papper utspridda över hela huset. Men skismøringen (skidvalla, klister och annan gegga) har dom prydligt förvarat i en särskild portfölj så att de kan rycka ut på en skidtur när som helst utan att riskera smøre bort sig, vilket är den norska versionen av ”losing face”.

Om man tittar på en karta över Osloområdet, ser man att Oslo är omgivet av större och mindre potentiella sötvattensisar och saltisar från gränsen mot Sverige och upp till de lägsta fjällområdena. Höjdskillnader i Oslotrakten spelar stor roll för var det är is och snö. Om man vill hitta premiärisar letar man efter grunda sjöar, men också sjöar som ligger högt. När snön ligger tjock där uppe, finner man isar i lägre terräng. Det kan ofta regna och töa ner i byn medan det är is och snö i Marka – som de kallar skogsområden som omger Oslo. Marka är uppdelat i tre områden: Øst-, Nord och Vestmarka.. Østmarka har en tendens till högre temperaturer och regn när de andra två får snö,och den ligger stort sett lägre än de andra två. Vestmarka verkar ha mest snö. Oslofjorden fryser till ganska sent, och för det mesta bara i Bunnefjorden, och mellan öarna utanför Sandvika och Holmen.

På vintern blir Oslo omringat av flera hundra mils dubbelfiliga preparerade skidspår med skøytefelt i mitten, så man skulle ha trott att det skulle vara svårt att introducera en subkultur som långfärdsskridskoåkning här. Men Osloområdet är fullt av skridskoåkare som har bara väntat på sin chans.

Turverksamheten uppstod denna snöfattiga vinter när Oddvin Lund, som jobbar för Foreningen til Ski-idrettens Fremme, upprättade en epostlista för skridskoåkare och rapporterade att det var fina isar i hela Nordmarka. Oddvin har nämligen åkt långfärdsskridskor i smyg i flera år, och fick idéen att försöka få kontakt med alla de andra anonyma smygåkare där ute som har också lämnat spår efter sig på isen i flera år. Han har dessutom kontakt med alla ”Markabaser” för Skiforeningen – folk som har total koll på is- och snöförhållanden i hela Marka. Så det är lätt att se hur detta gick till. Efter många års exponering till rapporter om svartblanka kärnisar, kunde det bara sluta på ett sätt för Oddvin. Jag hoppas att hans landsmän och arbetsgivare inte dömer honom för hårt. Tack vare honom har vi skridskoåkare i Oslotrakten funnit varandra!

En av de första turer denna säsong gick genom Nordmarka, från Mylla till Øyungen den 21 december. Anders Cappelen var initiativtagare till turen. Han visste att det var bra is i Nordmarka, men missade den på helgen och undrade om det fanns fler som vill åka på tisdagen före jul. Vi blev sju människor och en hund. Det var ett par cm snö på alla isar, och ingen av norrmännen hade ispik. Ett par hade skidstavar, antagligen för att de inte släpper greppet på dom förrän snön smälter bort på våren. Några hade isdubbar. Alla hade Svenskeskøyter (långfärdsskridskor) som de hade skaffat på ett eller annat vis i gränstrakterna när de handlade andra förnödenheter i Sverige. Det gick undan, de åkte bra, och kollade aldrig isen. Jag undrade om detta var en kamikazetur för alla som hade smørt bort sig, men de tyckte faktiskt att jag kunde åka först och pika lite på ett ställe där snön såg lite mörk och blöt ut.

Efter bara åtta sjöar hade norrmännen kommit fram till att man blir en bättre pappa för sina barn genom att vara ute på skridskotur istället för att vara med på julklappsshopping. Men jag har inte sett någon av dom sedan dess, så jag tror att en hemsk sak som kallas för Birkebeinern har tagit dom.

Turverksamheten kom verkligen i gång i februari när tio stycken från epostlistan samlades på Tyrifjorden. Ännu en SSSKare var med, Urban Kjellén, så vi svenskar åkte på tunn is, nonchalant pikande och diskuterande gemensamma bekanta i klubben medan norrmännen stod på land och betraktade oss en stund. Min sambo Morten, van vid svenska va- nor, kunde till slut lura resten av norrmännen ut på isen. Efter ett par trygga varv på glasklar åtta cms kärnis var dom fast! När vi tog en tur på nästa is, Steinsfjorden, började de t.o.m. närma sig vindbrunnar med ett mer naturligt intresse istället för med förlamande ångest. Ispikar, isdubbar, räddningslinor och två luncher lärde dom också uppskatta under turen. Sedan dess har kärntruppen återvänt flera gånger till Steinsfjorden, och utforskat Kröderen som ligger längre västerut och Vansjön som ligger öster om Oslo vid Moss. Det kommer dessutom några nya åkare fram varje gång vi utlyser en tur på epostlistan. Hela vintern har de största dagstidningar i Oslo varnat för dåliga isar, och har godtroget upprepat ”Istilsynets” varning om att isen är inte 15 cm tjock ännu, och därmed inte säker att gå på. Att is egentligen aldrig är säker, men att man kan ha med sig säkerhetsutrustning och åka på is tunnare än 15 cm är en främmande tanke för dom. Vi är flera som har skrivit till tidningarna och försökte rätta till detta missförstånd, och berättat om säkerhetsutrustning och vilka fina möjligheter som har funnits i år för skridskoåkning, men de hänvisar till någon slags central ismyndighet som bedömer isarna i år som osäkra. Så möjligheterna för allmänheten att komma igång med skridskoåkning blir något motarbetat av denna inställning.

Norrmän är allmänt rädda för is, men är å andra sidan färdigpreparerade för långfärdsturer eftersom de är vana vid att vara ute i skog och mark, i fjällen och på sjön. Många är väldigt nyfikna på våra skridskor och vad vi håller på med när vi är på isarna och vill gärna vara med. Å andra sidan, bland oss som åker, har folk upplevt ”följebil” med blåljus påslagen, helikoptrar som spanar in dom, och folk uppradade på stranden med mobiltelefonerna i högsta hugg, beredda att ringa efter en helikopter när vi går genom isen. Inget av detta har orsakats av plurr eller någonting annat än skridskoåkning på svartblanka kärnisar som folk tycker ser farliga ut – utan att de vet ett dugg om isar! Flera av oss tänker på hur vi skulle etablera israpportering, ett pålitligt kontaktnät, och utbildning i säkerhet och islära. Men det är något som alla är eniga om att vi håller på med under barmarksäsongen. Framtiden är fortfarande någorlunda oviss för organiserade skridskoturer i Oslotrakten. Om det kommer en massa snö nu, kan det hela bli borta igen, helt enkelt för att det vanligtvis ligger snö på alla isar, och norrmän är först och främst skidåkare. Men varje gång jag återvänder till Oslo efter ett Stockholmsbesök har jag med mig förbeställda skridskogrejor till mina skridskovänner här – så jag tror att denna saga har en fortsättning nästa säsong!

Pollyanna von Knorring


Edit

Skiforeningen generelt - eldre nyheter

02 Nov 2005

Medlemsfordeler

Av Skiforeningen | Skiforeningen generelt

Også denne måneden gir vi deg månedens tilbud. Trenger du nye ski eller ønsker å komme deg bort en weekend, bør du ta en kikk på dette. Månedens tilbud

01 Nov 2005

Skiforeningens turskøytegruppe er etablert

Av Oddvin Lund | Skiforeningen generelt

På møtet 24.10., hvor 25 ivrige skøytere møtte opp, ble det etablert styre, turgruppe og israpporteringsgruppe.

20 Okt 2005

Åpent møte om skøyting

Av Oddvin Lund | Skiforeningen generelt

Mandag 24.10 kl. 18.00 inviterer "Skiforeningens turskøytegruppe" alle skøyteinteresserte til å være med i planleggingen av kommende skøytesesong.